Böckerna jag hade i en hög på skrivbordet har jag läst ut. Istället lade jag dit mina gamla glasögon som jag inte riktigt kan släppa. En dag kommer de att återanvändas med nya glas. Jag har pratat med min optiker om det.
Kanske har jag blivit inspirerad av mitt volontärjobb bland bokhyllorna i vår kyrkas secondhand. Att återanvända alltså.
Jag tittar ner på mina kläder och tänker att det mesta jag har på mig eller har hängande i garderoben skulle kunna vara secondhand. De har funnits med mig så länge.
Jag har också återvänt. En vanlig onsdag tog jag bilen till Staden där jag bott så länge, men lämnat. Först körde jag ett par mil extra för att se hur min lilla stuga på landet hade det. Den är orsaken till att jag började blogga.
Allt där var misskött. Igenväxt. Nerskräpat. Utanför tomten stod en gammal risig bil, full med skräp. Tomburkar runt husknuten och altandäcket som jag låtit bygga var ett skrotupplag. Ett träd hade fallit ner mot huset. Jag tog några foton och körde därifrån.
Jag vill minnas de år som jag bodde där och hämtade kraft. Braskvällar. Sommarmorgnar.
Sen åkte jag runt i stan.
Om du undrar vad jag läser nu, så har jag gett mig på ett projekt där man ska läsa Bibeln på 30 dagar. Började igår.
Det här är den litteratur som jag valt att läsa under fastetiden fram till påsk.
Överst i bunten ligger GUDS ISRAEL? av Peter Halldorf. Jag måste erkänna att jag tjuvstartade med den och blev tvungen att läsa den klart. När jag köpte den kände jag en viss osäkerhet. Jag blev positivt överraskad. Den berörde mig. Jag läser den ännu en gång.
Sedan kommer Livets vatten av Maria Küchen. Man läser ett avsnitt om dagen. Författaren tar oss med till Yttre Hebriderna, det tycker jag låter som en god inramning.
Den tredje boken heter DEN GÖMDA SKATTEN av Gerard W Hughes. För flera år sedan blev jag tipsad om den av min andliga vägledare. Jag hittade den på Bokbörsen. Nu har den kommit ut i ny upplaga med nytt omslag. Hoppas att innehållet är detsamma, för vi har blivit rekommenderade att läsa den i vår kyrka. Jag hade alltså inte läst den klart tidigare. Sån är jag. Ibland blir böcker liggande, ibland tar jag nya tag.
Underst i högen ligger SPÅREN I DET FÖRDOLDA av Peter Halldorf. Den kom ut 2019 och jag har läst den varje fastetid sedan dess. Ett bokuppslag om dagen är alldeles lagom.
Jag har lärt mig ett nytt ord idag på Sveriges nyaste sjukhus. De har inte ”rum” för mig längre. Ytan var inte stor, men jag väntade och tittade på en stor display. Där stod siffrorna som jag var utbytt mot. Det stod att jag loggat in och skulle sitta ner och vänta.
En dam till utnyttjade väntytan. Hon hade haft svårt att hitta parkering i närheten, hade antagligen fått parkeringsböter.
Jag som hade kommit med spårvagn hade svårt att hitta en entré. Den var inte utsatt på informationstavlan.
Om du undrar vad jag hade där att göra, så är det just ett år sedan jag opererades för tarmcancer och nu skulle det tas lite bilder för att se att allt är bra. Om du läst så här långt så kanske du kan förstå att jag inte var på humör för moderna och ovälkomnande miljöer. Den personal som sedan tog hand om mig, jag såg inte till någon namnskylt, hade svårt med svenskan, så jag förstod inte så mycket och fick inte svar på mina frågor.
Ute skiner solen och här har jag landat i soffan med en god bok. Man måste vara snäll, även mot sig själv.
Ljuset, ljuset, vad jag längtar efter det. Det finns hopp i ljuset, om det så bara är en stump som brinner i staken eller ljuset från soluppgången ger sitt återsken i de kala träden utanför mitt fönster.
Det räcker gott så för mig. Att få en aning, en strimma. Det blir ljusare. Det blir vår igen. Allt det där som känts omöjligt kan förändras.
Eftersom jag är en boknörd har jag hämtat rubriken från en bok jag ägde i min ungdom. Titeln lockade mig, om boken var läsvärd minns jag ej.
Anders braskar. Grattis alla Anders jag känner, särskilt bror min. Anders, ett namn så vanligt i min generation.
Idag för ett år sedan var jag på Östra sjukhuset. Gick ut därifrån med ett cancerbesked. Helt oväntat. Så där inför jul. Jag läser i min dagbok om de här dagarna.
Just då visste jag inte hur jag skulle ta mig vidare, men idag kunde jag prata med min kurator om att jag kommit ut på andra sidan. Tacksam till Gud och människor som funnits där.
Lyssnar på ”Fall snö” av Vanja Rosenberg. En stor favorit så här års.
Nu drar det ihop sig till 1:a advent. Jag önskar dig en fin helg. Det finns hopp.
Då skulle jag fråga dig mycket om vem du egentligen var.
Idag har du namnsdag. Gustaf Adolf. Du dog när jag var tre år, jag minns inte att du pratade med mig. Jag hann aldrig lära känna dig, men jag vet var du brukade sitta vid bordet i ditt kök. Antagligen minns jag det från foton.
Hur fick du alla uppdrag i samhället? De har jag läst mig till. Hur kändes det att förlora de två första barnen? Den allra första fick inget namn, men står i kyrkboken. En namnlös flicka.
Hur tog du det att ingen av dina söner ville ta över gården som du för länge sedan köpt tillsammans med din mor? Ja det var din mor som köpte gården när hon blivit änka, och det var du som skötte den.
Läste du några böcker? Sjöng du några sånger? Finns det något jag ärvt efter dig.
Om vi hade suttit här på parkbänken och pratat, hade du svarat på mina frågor?
Jag ger mig och erkänner att det är höst. Har länge protesterat mot detta. Vill att sensommaren ska räcka till advent. Åtminstone.
När det lyser så gult utanför mitt fönster måste jag till slut ge upp. Men långstrumpor tar jag inte på mig.
Hösten ger vackra färger och tända ljus, skymning i soffan och strumpstickor i händerna. Det är också härligt.
Vi behöver det vackra. Jag behöver det för att orka med mörkret. Då tänker jag mer på det djupa mörker som vill omsluta oss med hopplöshet. Barn far illa. Barn dödar. Barn dör.
Inget blir bättre av att vi som lever ger upp. Om vi kan hjälpa varandra att hitta det goda, säga ifrån, ryta i när det behövs, visa empati. Försöka hitta det bästa hos vår nästa. Det är i alla fall bättre än att stirra in i tv:n.
När man odlar, petar ner frön och plantor i jorden, så måste man ju tro att det ska växa något vartefter. Efter två odlingssäsonger kan jag bara inse att det inte har blivit som jag tänkt på lotten, men det gick i alla fall bättre i år.
Vitlöken gav inget som kunde fotograferas. Persiljan såg jag inte till. Rödbetor och gulbetor har någon annan ätit upp underifrån. Men krassen, som jag egentligen inte är så förtjust i, den har slingrat sig förbi både här och där.
Rosenvialen har jag grott och planterat ut på landet vi hade tidigare. Det blev alldeles vitt mot den röda uthusväggen. Nu gjorde jag ett nytt försök i våras, för vi satte upp en spaljé på den lilla kolonistugan. De små plantorna, som jag drivit upp var inte riktigt med på den idén. Jag kompletterade med vanliga luktärtor, men det har inte blivit en enda blomma.
Då köpte jag nya frön…
För att hoppas måste man nog ha lite envishet i verktygslådan. Vi behöver det nu. Hoppas. Ta fram de goda tankarna. Tala positivt. Sprida lite glädje där vi kan.
Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.
Jag följde med ut till skogen. Vi skulle plocka blåbär, mitt ena barn med familj och så jag, mormor. Så lugnt och tyst, luften klar och lätt att andas. Det blev inte så många bär i min burk. Åldern tar ut sin rätt, jag har svårare att gå böjd och plocka. Turligt nog fanns det en bra bänk utmed stigen.
Barnbarnen och deras föräldrar gav inte upp så lätt. På avstånd kunde jag höra deras röster. Jag bara satt och kopplade av. De höll på i timmar. Inga telefoner, inga leksaker, bara naturen runt omkring. Eftersom jag inte heller hade med min telefon så blev det inga foton tagna, inget scrollande bara för att.
Bara den läkande naturen!
Det är gratis. Vi lever så privilegierat. Inga översvämningar där vi bor, inga flodvågor, inga störtfloder av nederbörd, ingen ökenhetta, inga förödande bränder just här.
Tänk om vi kunde tänka om när det gäller våra resurser.
Till slut gick den lilla hem. Ja hon blev mest buren genom skogen på pappas axlar. Den lilla flickan med den röda tomteklänningen satt där så tryggt och började sjunga. Det blev ett potpurri av vaggsånger och så sjöng hon med klar röst: ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. ”
Den bilden av trygghet mitt i blåbärsskogen bär jag med mig länge.
Ann-Lis Engbom's Blog 